Treking day 9 eller nära döden i Yosemite

Hajkingdag i Yosemite!

Vi gick upp tidigt på morgonen, år frukost och gjorde oss iordning. Och det var här min kamera gick sönder... Jag stoppade i nytt batteri och minneskort som vanligt och startade upp den, såg fram emot fotografering i parken jätte mycket! Men den ville inte läsa kortet... Jag bytte kort efter kort men inget fungerade, så fick slutligen ge upp och lämna kameran hemma för att ta den till en kamera butik i San Francisco. Som tur var lät Brad mig låna hans kamera och ta några foton på bergen innan hajken, men det var under hajken jag hade velat ha kameran som mest egentligen, men fick låna en liten digitalkamera, så det var bättre än inget antar jag :)

Under natten hade det snöat, det var lite konstigt efter att precis ha kommit från Las Vegas där det var över 20 grader till Yosemite som var nästan minus. Så Melissa varnade oss att det kunde vara snö och is på berget, så vi valde den lättaste (trodde vi då) stigen att följa, upp till Verner fall.

Jag ser väldigt road ut... (fortfarande grinig över kameran)

Första delen av hajken var inga problem, det gick bara väldigt mycket uppför. Mellan delen blev lite svårare då vägen gick över till klippvägg och branta stentrappor. Och sen kom den svåraste delen av hajken, branta stentrappor med is på, inget räcke samt stup ner på sidan! Det var läskigt kan jag lova, och det var bara ren och skär tur att ingen halkade och slog sig! Vi rodde här att det skulle finnas en annan väg ner, så vi fortsatte upp till vattenfallet för att äta lunch.

Efter 2 timmar klättring uppför på is var vi äntligen uppe på toppen och kunde njuta av utsikten samt äta våran lunch. Tyvärr visar inte bilderna hur brant och halt det var :P

Verner fall

Efter lunch kollade vi på kartan för att hitta en alternativ väg ner, och det var då vi insåg att det inte fanns det... Vi skulle bli tvungna att klättra ner igen samma väg vi kom upp... Jag överdriver inte när jag säger att det var en av de sjukaste och läskigaste sakerna jag gjort under mitt liv. Isen hade börjat smälta och frysa till igen så det var rena blankisen på stentrapporna neråt, och inga räcken gjorde ju inte situationen bättre. Men vi hade inte något större val, det var bara att sätta igång.

Jag gick sist i ledet ner, jag fick hålla mig i gräset och vegetationen på bergssluttningen när det fanns, annars var det att hålla en låg viktpunkt och kravla sig ner. Delen som tog en halvtimme upp tog nu 1,5 timme ner. Och när vi var nere var mina ben helt slut och jag kunde inte sluta darra...

Sista delen upp på berget hade lite staket som tur är, för ner var halt... 

Brad tog en bild på sin väg ner, (han gick inte med oss) och lyckades fånga mina handavtryck på bergsväggen... Ingen panik alltså ;)

Men summan av kardemumman, vi alla överlevde och kom ner. Och på kvällen åt vi middag i logen och spelade spel igen, den snälla versionen av cards against humanity, ett spel där man avslutar en mening, vad man tror den som lägger första meningen kommer tycka är roligast. Sen var det tidig läggdags då det skulle bära av till San Francisco tidigt näsa morgon.